In i dimman, till sammanhanget igen, till människor och uppgifter och tänkande och produktivitet. Jag går i dimman i mörkret i gryningen i minus sjutton och befinner mig samtidigt i Tanzanias inland, bland män som får variga sår av myggbett men drömmer om Zanzibar, och muslimer som hånar de inföddas religion*. Jag vet inte vad jag vill säga om det mer än att människan alltid har hånat varandra för det ena eller det andra och att det är ganska tröttsamt. Maskineriet har dragits igång igen och med den den inre dimman. Jag har en amaryllis som inte vill slå ut och en hyacint som fortfarande förgyller luften i mitt vardagsrum. Det är sparkföre igen och jag har inte fått någon post men har paket att hämta inne i samhället. Jag har inte tagit mig dit än. Det ena är en adventsstjärna jag köpte på tradera. Jag är inte så bra på att planera mina jular. Jag försöker tänka att det inte är målet som spelar någon roll och skriver utan riktning. Vi planerar mål. Jag pratar om mjuka värden. Min mage är mjuk och katter är mjuka. Jag pratar om att göra något som blir så färdigt det blir på den tid man ger det. Att inte kräva mer av det, eller sig själv. Jag såg framför mig en tavla med vit bakgrund målad med bred pensel, svart oljefärg. Det blir vad det blir. I helgen ska vi jämföra våra mål, eller om det kanske är moln. Jag tänker återigen på att inte räcka till och vad vi kräver av varandra. Jag vill tro att jag slutat kräva men känner fortfarande krav. På skolan ska vi bara köpa KRAV, i alla fall om vi kan. Jag tänker att vi måste. Imorgon kommer sotaren, och en riktig sotare med ett riktigt ärende, inte sotaren från Sotenäs, en älskare jag hade en gång. En gång var jag också sotarhustru i en folkdans, med en pojke jag var lite förtjust i. I’ve got the pictures to prove it**. Jag har skrivit mig någonstans. Genom dimman, till Zanzibar, våra drömmars land.
* Paradiset, av Abdulrazak Gurnah
**