Fågelkvitter, faktiskt. Mitt i djupaste januari, mitt i skottningen, skyffel efter skyffel av tung men pudrande snö. Tillfredsställelsen i det, hela gården skottad, besvikelsen nästa morgon, två decimeter till. Det hör till, det är som det ska vara. Över dalen ett lilaaktigt och gult ljus, de allra lägsta registren, knappt skönjbara. Men kanske fåglarna hörde ljuset, och stämde upp i kanon med dess sång.
Jag skottar lite hos grannen också, som ligger sjuk, och bär in hennes post. Rensar runt våra brevlådor så postbilen kan komma åt. Planar ut där traktorn kört, för hon har dålig balans. Jag sms:ar: har du att läsa? Men hon är för trött för det. Ringer sen och berättar om sina symptom i alla fall, så jag tror jag gjorde någon slags nytta. Jag oroar mig, och stålsätter mig, hon är trots allt 88.
Här inne doftar hyacinterna.