Som ett band av små blänkande speglar

Spegelneuroner. Bara ordet är en dikt i sig.

Jag söker svaren på mina egna livsmönster, vad det är som gör att jag gör samma misstag om och om igen, vad jag kanske kan göra för att bryta det, eftersom det inte längre fyller någon funktion. Som det väl kanske gjort en gång, tänker jag. Att blixtsnabbt analysera och positionera sig i en situation, till exempel, som låter som någonting positivt men som i längden blir – ja, det uppstår missförstånd, det jag tror händer kanske inte är precis som det ser ut att vara, jag generaliserar och sätter etiketter på vad någon säger eller gör utan att ifrågasätta om det verkligen stämmer. Det är tröttsamt, för det är svårt att hindra att det sker. Tröttsamt att gång på gång försöka backa och känna efter, omvärdera.

Spegelneuronerna, om jag har många av dom eller hur det nu mäts, kanske spelar in i en del av detta beteende. Jag försöker alltid förstå den andre, före jag försöker förstå mig själv. Det förvillar mig, och jag tappar mig själv, och allting raseras. Åh det låter drastiskt, det sker naturligtvis inte hela tiden. Eller så gör det det, men inte på ett så dramatiskt plan. Men jag tycker om tanken på de där speglande neuronerna, som att man går omkring med ett band av små blänkande speglar på sin hjässa.

Jag måste medge att jag var lite besviken på de små hästarna i Tarquinia*, alltså på hästarna i sig. Jag hade förväntat mig små söta levande hästar som på något sätt spelade en roll i boken. Men det var ju avbildningar av hästar i etruskernas gravkammare, och i boken kommer de inte ens fram till dem, de fungerar mer som en hägring. En del av dem hade vingar dock, så lite nöjd är jag. Och jag tänker att om jag någonsin får komma iväg och resa igen, ska jag stanna upp vid alla fantastiska historiska platser och skatter som finns dit där jag åker, och inte vara semesterstressad och vilja bocka av någonting på en lista osv osv, utan vara som en blank sida för det jag ser, och fylla sidan med mina intryck. Jag längtar efter att få göra sådana resor. Jag längtar inte efter tristess-semestrande som i boken, den avskräckte mycket väl på den punkten och jag minns Nice, allt väntande och segheten i att knappt kunna röra sig i värmen. Och små hästar finns faktiskt här i byn om jag nu vill ha mitt lystmäte på det. Inte de på bilden, det är ju rådjur, så tokig är jag inte.

Jag tänker ibland på att jag inte iddes gå med och titta på Grand Canyon när vi var där, för jag hade ont i huvudet. På tal om fantastiska platser.

*Marguerite Duras, De små hästarna i Tarquinia