Går över tröskeln och tårarna tränger fram.
En flyktig tanke, en saknad. En trötthet. Ett tomrum, en återupptagen saknad – den fanns där redan innan. En påminnelse. Hans ord, som knivar. De vet inte hur djupt de tar och jag låtsas som att
Men de tar. Både för vad de säger, och för vad de symboliserar, den missriktade kärleken. Det är något annat än kärlek. Jag saknade kärlek. Han saknar något annat nu, men inte mig, inte egentligen. Och jag saknar inte honom. Jag saknar den jag hela tiden trodde att han ändå kunde vara. Först älskade jag den jag trodde att han var. Sen hade jag förtröstan. Villfarelser. Nu har jag slutat försöka tro på den förändringen. Men impulsen kommer tillbaka, saknaden av det jag inte hade.