Varje gång jag får en andningspaus kommer jag tillbaka till detta. Att det är det här jag vill göra. Jag känner ilet någonstans inne i kroppen, det kliar, en idé formas, och sen upptäcker jag att jag redan har tänkt ut den här idén hundra gånger förut. Jag återvänder till den, gång på gång. Uppfinner den på nytt. What a waste of time.
Jag ska inte säga att jag kommer att lyckas den här gången. För jag går ju vilse varje gång. Som med varje man jag försökt älska. Oftast är det ju det som händer; jag älskar och glömmer och eftersom jag glömmer så förtvinar jag och kärleken i lika grad. Och jag måste återuppfinna mig själv på nytt igen. Det är lite charmigt de tvåtre första gångerna. Ooops, ojdå. Quirky liksom. Efter femtio, hundra börjar man känna sig senil.
Men det finns inga facit, det är väl det klokaste någon har sagt till mig, angående det skede i livet jag står i just nu. Med en brusten relation, ett hus jag ska ta hand om och göra till mitt alldeles själv, med ett misslyckat försök att vara mamma, med en dröm som går i uppfyllelse och jag, i ett mellanrum, i ett mellanskede, i luften. Hinner varken bearbeta sorgen över allt förlorat eller glädjas åt det som kommit till mig. Allting rusar, inte minst inne i huvudet på mig.
Att ”andningspausen” denna gång är att jag legat däckad i influensa med en hosta som tar över min kropp och tvingar mig, verkligen tvingar mig att stanna upp och koncentrera mig på ingenting annat än denna hosta som rister igenom kroppen, spänner alla muskler, river sönder, sprutar tårar. Jag har träningsvärk i magmuskler och nacke. Jag har hostat till jag kräkts. Jag har hostat så att allting pressats ut ur mig, quite literally. Det säger i alla fall något om hur rasande fort mitt liv går just nu, och att jag inte riktigt tar hand om mig själv. Att den här sjukdomen är min kropp som tar ett struptag och säger skärp dig för fan!
Åh jag skäms över alla dessa återvändelser, alla dessa omtag, nystarter. Att jag aldrig lyckas hålla fast vid det, att jag på riktigt glömmer bort. Att jag inte ger upp. Jag vet att jag inte borde skämmas, så därför skriver jag ut det, så att det finns men att det är ett trots, att jag trotsar. Jag måste trotsa.
Jag har skrivit något slags manifest här på sidan, en förklaring, en intention. Jag valde att starta en ny sida, lämna alla gamla inlägg kvar. Jag valde också att ta tillbaka ett namn jag redan provat under en gång. Men jag älskar det här uttrycket, jag kommer tillbaka till det, jag ska stå fast vid det, det är mitt.
Det finns en tanke om att samla ihop mig också. Svepa alla kjolar omkring mig, ta på mig alla lager. Jag blir så trött av att byta om, kliva in i en ny skepnad. Det här är en dålig metafor, jag är gruvligt less på vinterns alla lager på lager. Men som en symbolisk bild så funkar det. Hur det här hopsamlandet kommer te sig vet jag inte än. Men jag vill göra utrymme för allt det som är jag. Välla ut över mina bräddar. Jag är ett hav, jag tar plats.
Jag är bra på att skriva manifest och intentioner. Nu får vi se om jag klarar att fortsätta rida den här skutan. Jag är också bra på att blanda ihop uttryck och mixa mina metaforiska bilder, som jag råder mina kursdeltagare att inte göra. Jag föregår med dåligt exempel. Tar mig rätten till det.