Jag är i drömsorg. Och den processen och dess följder och konsekvenser och sammanlänkning med tidigare problem som drömmen skulle lösa –
Det är inte ett ältande jag vill ägna mig åt. Men att sätta ord på ett tillstånd. Ett nu.
Vilka ord kan ackompanjera detta nu?
Drömsorg, drömsår. Pendel, mellanrum. Splittring, fasad. Dränering.
Kanske:
Hittade han tillbaka hem? Efter att hava rört vid såret? Jag menar vid spåret? sa Anna-Stava och rättade sig. Hans fromma maka. / Att en enda bokstav inflikad på rätt ställe kan hava en sådan verkan: sår – spår, bana – barna
Det återkommande, åtminstone: jag är här nu. Och här är den här platsen, mitt tillfälliga andningshål, ÖN. Som ju inte heller är min, utan till låns. Allt mitt är utlånat, bortgivet eller till låns.
Jag som sökte mig ett hem.
Ett hem, äntligen. Någonstans att börja om ifrån, ta sats.
Och nu ingen sådan plats, utan hemlös stakande och släpande och bärande mellan fyra platser, som ingen i sig kan vara tillräcklig eller tillåter mig att stanna. Ständigt i rörelse. Ständigt jagad, eller flyende.
Jag vill återvända. En plats jag kan återvända till. Jag vill en sådan plats – (hemstationen – )
Och det är löjligt att säga att platsen togs ifrån mig. Jag försöker tyda alla symboler och förstår att jag inte var den värdig. I så mångas ögon.
Och värdig i mångas också, till exempel mina egna, men att det inte – räckte. Det var inte tillräckligt där det räknades.
En sorgeskrift.
Hur kan man sörja något som inte blev? Som ett foster som inte tog fäste. Men som fanns där, embryot, i din livmoder. Oumbärligt en del av dig själv, samma blod. Omöjligt att hålla den drömmen ifrån sig, tills den blivit reell, nått den erkända veckan att bli benämnd som blivande och verklig.
Denna drömsorg är ett missfall.
Och eftersom jag inte kommer att ha några barn- moster måste få låna dig en liten stund, hon kommer inte att få några egna barn så hon måste få känna dig liten på sin arm, gosa och lukta –
I det stora hela en mycket banal sorg.
Men jag står här – och jag har gett bort allt.
Jag förstod det igår, återigen blev det så svart på vitt. Allt jag har har jag gett (pengar, tid, energi, sömn, kärlek, materialla ting) eller tvingats lämna (vräkningen – ).
Och det ska inte ses så när det handlar om kärlek? Nej visst.
Kvinnans uppoffring. Jag bär den rollen så satans galant. Samtidigt som jag avskyr den och aldrig någonsin kommer att klara att låta den ta över.
Och det som då blir kvar? Detta mellanrum.
Platsen jag befinner mig på just nu: farligt högt i luften. Någon kommer att trilla ut ur den här situationen och slå sig hårt. Förresten tror jag inte att någon kommer härifrån oskadd. Åtminstone inte jag. Också något att se fram emot? Nej –
Att vara här, i detta, är att inte se en utväg. Något måste hända, som inte är inom min kontroll. Jag kan försöka – jag kan göra, knuffa i riktningar, men utvägen är inte min att erbjuda mig.
Det är en spindelväv, det går inte ens att tala klarspråk.
En väv av utebliven sömn, onda kroppar, umbäranden och ofrihet. En väv av att vara för snäll, eftersom jag inte kan se min älskade lida. Men det jag ser – jag håller på att ta slut.
Snart finns det ingenting att ta av –
längre.
Hur länge kan det fortsätta?
Alltid för länge. Redan för länge. För länge, redan för längesen.
Som han sa förut: jag börjar på minus. Jag är på minus nu, alla åtgärder kan som bäst ta mig upp till noll? Och därifrån då? Finns det inte en möjlighet att få komma lite längre?
Det finns en slags desperation under ytan i allt det jag känner nu. Jag vet inte var jag kan ta vägen. Alla respiter är korta och tar slut. Och tar mig som bäst tillbaka till: just uthärdligt.
Det är inte värdigt.
Det finns mycket som inte är värdigt i denna historia. Så mycket som jag skäms för, och som ni knappt ens skulle tro. Att jag.
Allting börjar om igen. Det var den sommaren. Jag vill inte vintern. Jag har aldrig velat vintern. Låt mig fly –
Det finns inget mer att säga nu. Ingen lösning. Jag befinner mig fortfarande i luften, i mellan-rummet.
fly –
och jag skriver saker som får människor i min närhet att skriva oroliga sms
om det är en indikator
vad är det som indikeras?
Jag vill vara öppen med vad som sker i mig. Öppen på mitt sätt – genom detta skrivande, som är en outlet för mig, ett sätt att ventilera, andas. Ett rum där jag kan vara. Och ändå kan, eller vill jag inte tala klarspråk. De som förstår något förstår, för andra verkar det kanske mer dramatiskt än vad de skulle tycka att det är, given the facts. Det är väl kryptiskt, och på ett plan meningen, men också det enda sätt jag kan uttrycka det på. Vad säger det? Om mig, som person, om språket, om det jag skriver, om känslorna som känns, om kommunikation? Jag vet inte, och vet inte om jag måste veta det, eller stå mer till svars för att jag lämnar detta att läsas för andra (och vill att det ska läsas, sjävklart vill jag det – varför? vet jag inte inte lika tydligt) än vad jag kanske tar på mig. Jag befinner mig givetvis inuti en kris, och som sådan kan jag inte ge en klar överblick. Varken över mig själv, mina känslor, situationen eller vad detta delande måhända har för konsekvenser, för mig eller för andra. Det är en stor fråga, som jag inte tänker besvara. Jag tänker bara – finnas. Just nu. Och göra – det jag behöver göra. För att det känns rätt, för att jag vill, för att jag behöver.
Och kanske kanske, kan denna halvöppna dörr leda till någon annan, till andra.