Jag har gått ut och blivit myggbiten. Det är ljumkväll, efter regn och åska, så varmt som om vi vore på kontinenten nästan. Den ovana känslan, fast med det norrländska välsignade juniljuset. Jag har intet märkt av värmen idag, temperaturen i lägenheten är nära fryspunkten, nära-att-man-fryser-punkten, endast med tjocksockarna inom synhåll känner man sig trygg. Jag öppnade fönstren för att släppa in lite värme.
En innedag, fast jag egentligen inte vill, men mellan borrljuden och att de snart täcker för mina fönster igen måste jag liksom passa på att vara här, få någonting gjort i vettig arbetsställning.
Och jag har skrivit. Fyra sidor på en värld jag hade lagt lite åt sidan, för att ett annat skrivande tog över. Och påbörjat ännu en värld, som det andra skrivandet också tog över. Överlevnadsskrivandet. Det nödvändiga, livgörande. Men det är annat som vill ur mig också, och det är dit jag behöver komma. Till den känslan, öppna dörren till den världen, kliva in i den, bli en del av den. Bli den jag skriver fram. Och veta/känna/se att det jag skriver fram är någonting annat än bara mig själv. Drivet är mitt, självfallet. Men personerna, jaget, mannen, det andra jaget – de blir egna personer. Äntligen, är det som att jag suckar. Något slags förlösande. De är alla jag och inte jag. De blir något eget.
Och ja, jag satt framför skärmen med angsten, och jag skrev den av mig, och jag öppnade ett nytt dokument och jag började skriva. Det kan verka nattsvart, men sen öppnar sig en glipa. Men det krävs att jag åtminstone försöker, vågar utmana möjligheten att jag bara sitter framför skärmen med angst. Jag skriver det här som en påminnelse.
Jag gick ut och blev myggbiten och såg skogen och såg blommorna och gräset och kände ljumjunivärmen. Och fotade himlen.