Det är ett långsamt görande, detta att lirka sig tillbaka till sig själv.
Jag flyr in i böcker, eller i aktiviteter, eller i jobb. Väjer för det där pockandet som kommer inifrån. Men med mellanrummen, med vilan i dem, luckorna, kommer också små saker tillbaka. Lusten att lyssna på musik, till exempel. Ingivelsen att göra något åt min hemsida, att samla mig.
Jag talar också om andra saker, eller kanske snarare: jag talar, när jag innan inte hade några ord. För att jag inte hade några tankar, tänkte jag skriva, men det stämmer inte riktigt. De fanns, men flög för fort omkring mig, så att jag inte kunde formulera dem, det var ett surr.
Mer och mer inser jag att jag faktiskt varit där nere i brunnen.
Av någon anledning känns det som en bättre bild än att gå in i en vägg.
Men vad det än kallas, så är det här ett återkommande mönster. Att jag inte vågar stanna inuti mitt eget skinn. Jag kan inte säga att jag förstår det. Jag tycker om mitt skinn, i alla fall det jag menar med den metaforen, vilket är mitt jag, min personlighet, min ande. Mitt subjekt. När jag är ett subjekt och talar med min egen röst. Varför det är så lätt att glida bort från den vet jag inte. Jag går upp i andra, andras behov, andras förväntningar, såsom jag föreställer mig dem. Vilket känns som ett ganska abstrakt och knepigt företag när man tänker på det utifrån, men det bara sker.
Vila vagga, vända. Vrida. Virvla.
Orden som smakar vilt och vackert i min mun. Att känna den smaken. Jag kommer ju fram dit, och jag återvänder alltid dit, så småningom.
Tid. Rymd. Luft. Andrum.
Jag har också behov. Tänka sig det.