En berättelse om ett äktenskap som inte ens blev ett lagställt äktenskap, och en dotter som är resultatet av det. Eller kanske snarare en berättelse om livet efter att äktenskapet sprack, att växa upp i det och försöka göra sig en verklighet av spillrorna av deras kärlek. Linn Ullman skriver att hon aldrig minns dem tillsammans. Det var antingen bara hon och mamma, Liv Ullman eller bara hon och pappa, Ingmar Bergman. Hon berättar om dem ur sitt eget perspektiv, mot fonden av hennes eget liv och hennes egna erfarenheter. Mot slutet av Bergmans liv, började hon spela in intervjuer tillsammans med honom, på hans begäran eller önskan. Han ville skriva om hur det var att bli gammal, och Linn skulle hjälpa honom. Inspelningarna blev mest skräp, och gnager som ett dåligt samvete i hennes handväska länge länge efter hans död. Hon sätter på sig skygglapparna. Det blev inget av boken. Inte som det var tänkt. Men det blev den här boken, och den är kanske ännu rikare? Deras samtal inskjutna då och då i berättelsen, en dotters berättelse, som också blir ett närmande, en förståelse. Både av mamman och pappan.
Hon skriver vackert och böljande. Hör bara:
När mamma och pappa var ett kärlekspar på sextiotalet var mammas ansikte så naket att det nästan inte var ett ansikte. Det föll oupphörligt sönder och sattes ihop igen. Det har sagts och skrivits mycket om mammas ansikte, ögonen, läpparna, håret, om den upprivande sårbarheten om hur de bästa skådespelerskorna kanaliserar alla känslor till området i och kring munnen, men ingen har sagt någon om öronen. Som liten tyckte jag om att ligga tätt intill henne och stryka henne över håret. Jag var så liten att jag ännu inte hade ett ord för vacker eller för kärlek: jag var, som de flesta små barn, upptagen av vad som var stort och vad som var litet, och mamma hade stora fötter och stora öron. Vi låg i hennes dubbelsäng med guldstolpar och blommiga sängkläder, och jag fick smeka henne över håret medan hon exempelvis läste en bok eller pratade i telefon.
Jag tänkte på den här boken då jag såg filmen om Monika Z. Om att vara barn till en framgångsrik skådespelare, sångerska, whatever. Det spår ett sådant liv måste sätta, ja jag tänker på Monikas dotter då förstås.
Titel: De oroliga
Orginaltitel: De urolige
Författare: Linn Ullman
Översättning från norska av: Urban Andersson
Förlag: Albert Bonnier
Utgivningsår: 2016
Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>
Fint beskrivet om en berättelse som även gripit mig. Läsvärd!