Det första som möter en i Solomons sång, är bilden av en man som hoppar från sjukhusets tak, eftersom han tror att han kan flyga, en kvinna som tappar sin korg med tygrosor, som sprids för vinden, medan hon själv faller faller till gatan med förlossningsvärkar. I scenen finns även en fattigt klädd kvinna som sjunger ”O sugar man done fly away”. Och där, i de detaljerna, har man också fröerna eller trådarna till hela boken kondenserade i en endaste scen, utan att man riktigt anar där i början, hur det hela hänger samman. De sista trådarna läggs på plats först på de sista sidorna. Men allt finns där, mer eller mindre, redan från början och medan man läser dyker detaljer från den scenen upp och allting växer, knyts samman och vecklas ut.
Solomons sång handlar om Milkman, och det är hans mamma som faller ihop på gatan i förlossningsvärkar. Det är hans berättelse om att växa upp och försöka förstå varifrån han kommer och vilket liv han ska leva som är stommen i boken, även om den också går bakåt i tiden och beskriver hans föräldrar och hans far och morföräldrars historia. Kanske kan man säga att det är genom att försöka få förstå det förflutna som Milkman kan förstå sig själv, och dem. Den tid han växer upp i är i ett slags gränsland, världen utvecklas och de färgade får det något bättre, men känner fortfarande av arvet efter slaveriet. Hans familjenamn, Dead, som kommer sig av att information skrivs ned på fel rad av en slarvigt oengagerad tjänsteman, när de frigivna slavarna skall registreras. Macon Dead blev Milkmans farfars namn, och hans eget försvinner således i historien. Just betydelsen av namn, smeknamn och givna namn, följer som en röd tråd genom boken och bär stort symboliskt värde. Det handlar om famlijerelationer, pappans konflikt med sin syster Pilatus (ja, från Pontus Pilatus, gamla Macon Dead valde sina barns namn genom att slå på måfå i bibeln) som till skillnad från honom som kommit upp sig och börjat tjäna pengar, lever efter eget huvud och förser trakten med billigt hembryggt vin. På det större planet: rasismen och hur de färgade utses för hatbrott och förövarna går fria. Den här romanen har snudd på allt, så många teman och trådar att jag inte ens kan räkna upp alla, både stort och smått. Till och med ett stråk av magisk realism, övernaturlighet finns med, Pilatus som inte har någon navel och kvinnor som inte dör, män som kan flyga – myt eller verklighet? Läsningarna kan ske på tusen olika plan. Och jag tänker att det är därför den är så hyllad, och finns med på listor över klassiker man måste läsa.
Under författarbesöket med Balsam Karam, talade hon faktiskt om Toni Morrison, Karam berättade att hon hämtat styrka i något Morrison sagt om vem man skriver för, att man inte bör skriva för att förklara eller övertyga, utan skriva för sig själv, eller de man berättar om, utan att skriva läsaren på näsan eller överförklara och låta det finnas ett visst mysterium. Det handlar om att också lita på läsaren; att den klarar att dra egna slutsatser, känna och förstå på egen hand, att författarens uppgift är att dela med sig av den värld den skapar, men inte nödvändigtvis vara guiden genom det. Det tycker jag är ett intressant förhållningssätt, och ett jag uppskattar – jag känner inte att jag alltid måste förstå det jag läser på en gång, och att även om jag inte alltid heller riktigt lyckas få ihop trådarna, så behöver det inte göra läsningen sämre, eftersom jag ändå har fått ta del av den stämning och den känsla som texten förmedlat, som jag fått glimta in i.
Till denna bok bakade jag en Chocolate fudge bumpy cake, inför Skrivcafé #3 hösten 2018 >>