Jag läste om den nu, inför skrivcaféet så jag har den mer färsk i minnet, trots att jag läste den i april. Jag tror att den vann ännu lite till på omläsningen, som många böcker ju faktiskt gör, för att vi i en andra läsning av en bok kan lägga märke till fler detaljer. I den första läsningen hade jag svårare att anpassa mig till bokens plural, den prosalyriska formen, men den här gången var det inget problem, jag visste vad jag hade att vänta mig. Och det ÄR bokens plural som gör den så stark, och som blir ett sådant samklang med både ”vår” – dvs vita människors – syn på människor från andra kulturer (det korkade påståendet att alla asiater ser likadana ut, tex) där de kollektivt smälter samman till ett ”de”, och motsatsen, styrkan i det kollektiva, där det i denna bok ju också särskiljs till egna röster, särskilda öden, även om de inte individualiseras. Individualism är måhända också något mer ”västerländskt” och därför förfasar vi oss över kollektivism eller ett kollektivt framställande.
Jag känner inte till mycket om japansk kultur, och går säkert i klaveret när jag försöker förklara hur jag uppfattar det hela, så jag lägger in en klausul om att jag är medveten om detta.
Jag läste i en frustrerad recension på Goodreads, att boken inte har någon handling, eftersom den handlar om ett ”vi” och är prosalyriskt framställd. Men där opponerar jag mig. Vi kom över havet har en tydlig handling: en grupp kvinnor åker till Amerika som postorderbrudar i början av förra seklet, beställda av japaner på andra sidan Atlanten under, ska det visa sig, falska förspeglingar om ett rikt liv, de hamnar i en underordnad ställning, inte sällan i princip som slavar på skördefälten och behandlas med förakt av de vita omkring dem. Några klarar det inte och dör, några klarar sig bättre och såsmåningom får de en något mer accepterad plats i det amerikanska samhället, men så kommer andra världskriget, där Japan står i krig med Amerika och förföljelserna på amerikanska japaner tar sin början, och mynnar ut i deras försvinnande: de samlas ihop och förs bort, ingen vet var. Det är väl en handling? Även om vi inte följer särskilda personer genom hela denna handling, utan följer myriader av variationer på deras olika öden, så är det en uppenbar rörelse, en början en mitt och ett slut.
Boken är prosalyriskt stark, genom de upprepande formlerna kring pluralet, och de teman som framförs (varje kapitel är som en egen lång prosadikt). Det visar på mångfald. Högt och lågt, ett både och för att göra rättvisa för den stora gruppens olikheter, med undantag för de omständigheter som drabbar dem alla. Det jag framförallt tycker om med den här boken är just det allomfattande, detta både och, omfamnandet av så många liv. Det känns som att det görs rättvist, på något plan (ok, ingen kan göra alla dessa livsberättelser total rättvisa, men ändå) genom att inte bara följa en exempelperson, utan göra plats för så många som möjligt. Och det prosalyriska ger också på något sätt känslan av att det finns mer, antyder mer, bakom de korta rader som ägnas olika särskilda öden.
Ni hittar boken på Adlibris >> och Bokus >>