Ju mer jag läser i Wera von Essens ”dagbok” desto mer irriterad blir jag, och får mindre lust att skriva själv. Den är, precis som hon skriver själv, inte värd att ges ut. Så varför är den det, och varför läser jag? Jag tänkte att det kanske skulle bli en vändning, att antingen Daimebreven skulle skrivas in, eller något annat hända, men det är bara fortsatt en blogg som tyvärr har getts ut i bokformat. Som blogg förstår jag texten, i vetskapen om kontexten ”dagligt skriven text” med bästföre-datum. Som bok irriterar mig den bara, och jag desillusioneras av bokutgivning och kultur/litteratursfärer överlag. What a load of bullshit it all is. Varför den alls ges ut är för att hon har ett adligt namn och kan namedroppa namnkunniga personer. Cheap. Stackars lilla överklass. Hon skriver inte om det som bränner och gör ont. Om hon lyckades förmedla det, relationen till modern till exempel, förmedla moderns neuroser, så kanske. Men hon vågar inte gå dit, åtminstone inte här.
Men min egen process. Jo, jag känner hur den skiftar, jag börjar ana en önskan att lägga tyngden inte på
Nej. Jag måste börja om. Det jag skriver nu är alldeles för påklistrat, alldeles för: som om någon läste. Att jag skriver för någon som jag tror att jag måste rapportera till, visa mig duktig inför. Faktum är att jag är vilse. Men både det här skrivandet, process-skrivandet och min privata dagbok, ger mig en riktning. Jag får inte glömma att jag behöver det fysiska mötets impuls, att jag måste möta för att något ska sätta igång. Inte sex, ok. Fast sex är också viktigt. Men möten, upplevelser, tvinga hjärnan och hjärtat att ta del av världen på olika sätt. Idag Bothniasalongen, med blandade intryck. Mestadels mjä, ingenting för mig, pur dekoration eller yta. Hälften av resten förstår jag inte, ser bara pretentionerna och känner ingenting. Eller mer. Egentligen var det inte något verk som jag drabbades av, och det är mitt kriterium för konst. Men jag fick impulser, idéer, att spinna vidare på i mitt egna uttryck.
Så mycket som handlar om utförandet. Att faktiskt göra det. Vilket jag inte gör, och så hamnar jag i dessa svackor där allt handlar om måsten och ingenting berör mig.
Berör mig, drabba mig! Jag kräver att bli petad på, peta i mina sår. Det finns ingen annan anledning att läsa en bok eller ta in ett konstverk.
Jag saknar så mycket. Fotograferandet, skrivandet. Umgänget. Förhoppningsvis hittar jag tillbaka till en del av detta i sommar.