Att befinna sig på en annan plats visar sig vara nästan nödvändigt, för perspektivets skull. Den här platsen, en stuga på en ö vid en vik i havet med träd, fåglar, berg och hav, solnedgångar, den är alltid lika näringsrik. Jag är här på lånad tid, på ett sätt, eftersom stugan inte är min utan tillhör min far och hans syskon. Men de har ingenting emot att jag är här, åtminstone när ingen annan vill vara här eller kan, vilket oftast är för- och sensommar. Särskilt sensommar förknippar jag den här platsen med, kalla vindar och regn. Men också som nu, försommarens låga vatten och de ljusaste nätterna.
Vad gör jag här? Jag läser. Jag arbetar, när jag måste. Jag skriver, jag tänker, jag promenerar över ön till havet. Jag röker en ciggarett nere vid vattnet, ser på måsarna. Försöker undvika att se på det fula moderna huset på andra sidan viken, med sin kollapsade brygga och robotgräsklippare. Jag sitter i solen och virkar, lyssnar på ljudbok och musik. Jag pausar. Jag finns. Ibland fotograferar jag, skissar på idéer jag vill förverkliga, som kanske någon gång blir av.
När jag läser kommunicerar jag. En tyst kommunikation, men jag tar emot den, speglar det som sägs i mig själv, formulerar svar. Lär mig saker, tar till mig saker. Idag: Hak a mamma och högläsning för måsarna om att föda ut ett dödfött barn. (Abdellah Taïa och Anaïs Nin, och det fina i att båda skriver om Marocko, och båda har ett ï i sitt namn, det är inte som att jag planerar min läsning efter hur väl de passar med varandra).
Jag funderar på vad pms gör med mig och med människorna i min närhet, med mina relationer. Ibland är jag så fruktansvärt känslig att allt omkring mig känns som hot. När oket lyfts glider jag runt i vardagen och nästan bubblar över av, for lack of a better word: spiritualitet. Som Merete Mazzarella skulle definiera ordet, eller som jag uppfattar att hon skulle göra det. När jag har pms kan jag inte kommunicera och dubbelgissar allas reaktioner på vad jag än gör, så att ingenting blir gjort eller sagt. Jag tappar saker, säger saker innan de formulerats i min hjärna så att allt som kommer ut är en konstig osammanhängande och korkad gröt. Min hörsel försämras, förmodligen mitt tal också. Jag distaniserar mig från andra och tror att det är de som inte vill ha med mig att göra. Det är fruktansvärt irrationellt, och irriterande. Frustrerande. Det går upp, och det går ned. Vissa månader värre än andra, vissa utan märkbar påverkan. Det har blivit värre med åren, eller så har jag en större medvetenhet kring vad som är vad (för att jag inte konstant är deprimerad och överkänslig och därmed märker skillnaden). Jag gråter, nästan utan anledning, ofta av självömkan. Och för att jag är så hemsk att jag känner självömkan. När det släpper känner jag en oerhörd lättnad.
Vad är meningen med att man ska gå igenom sådana psykiska cykler? En slags kroppsligt inbyggd bipolaritet. Och då kommer också tanken, om det inte är pms, utan faktiskt det andra? Jag minns fortfarande samtalet från den ofattbart påträngande sjuksköterskan som drev eller i alla fall deltog i undersökningen av psykiska sjukdomars ärftlighet. Inte vad hon sa, men effekten av det, chocken. Och att jag sedan trängde undan samtalet och inte mindes det igen förrän efter flera år. Mamma säger att det var något konstigt med studien, att de kanske inte gjorde rätt, att de var oetiska. Och att det inte stämmer, det är inte ärftligt. Eller hittar jag på det nu också? Hur minnet försöker fylla luckor med fragment som kan byggas ut till möjliga sanningar.
Det intressanta med att låta tankarna flöda ut på papper. Man tänker på saker man aldrig skulle ha formulerat annars, och hamnar alltid på mentala platser man inte hade kunnat förutsäga, även om man hade början på tankeströmmen klar för sig. Man kan aldrig veta på förhand vart den floden leder. Nu ändrade jag från ”tankekedja” till ”tankeström” för att använda metaforer från samma element (vatten). Det är en arbetsskada.
Ja det finns något självförhöjande i att sitta här och skriva ned sina tankar som om man var en fantastisk tänkare. Formulera sig på det sättet. Jag borde bli mer ödmjuk.