Alla mina namn är namnet på min egen autofiktionella roman. I morse vaknade jag med den klara tanken att ja, jag ska ge ut den, själv, eftersom förlagen inte vill. Jag vill, och det räcker. Den har legat i två år nu efter färdigställandet, och jag petar i texten då jag läser, förtydligar och lägger till, tar bort. Det blir en utmaning att göra den verklig, att låta alla läsa. Allt är ju inte vackert, som ni förstår. Och jag håller inte igen, heller. Den är explicit på sina ställen, vulgär kanske, självförhärligande kanske på sina ställe, men också naken, och vad jag tänker: ärlig. Jag har växt i mig själv sen jag skrev den, och sen det jag skriver om. Jag ser det med andra ögon nu, utifrån horisonten att leva med en man och hans barn, ingå i den stjärnfamiljen med allt annat än normala förutsättningar. Ja, livet ser helt annorlunda ut nu, och kanske måste jag skriva om det också. Kanske är det det jag gör, i huvudet mest än så länge, men här ibland, då och då, pågående. Jag tror jag är mest ”rädd” för vad pappa ska säga om det som kan anses vara vulgärt. Jag måste bestyrka det fiktionella, jag behöver ju inte tala om vad som är sant i det och vad som inte är det. Faktiskt.
Men ja, jag ger ut den, med allt vad det då innebär. Tidsresor och gräva upp gammal skit, som väl ändå har lagt sig ganska bra trots allt, i den här skepnaden. Vill man får man gärna stötta den, utgivningen. Som i gamla tiders Paris, då författarna sålde prenumerationer på sina böcker innan de getts ut, för att ha råd att skriva och trycka. Insamlandet börjar nu. Och det här är väl nån slags inofficiell kickstarter, kanske ordnar jag en sån, jag vet int. Vill du läsa min bok?