vad handlar det om? vad är det jag söker och varför är det så svårt att känna att det här är så det ska vara? jag tänker på: vad det är jag verkligen skapar. jag tänker på: att antingen är det jag skapar, och därmed också jag, ingenting, eller så är det något jag inte vågar stå för, något jag inte har ett tydligt namn på. eller: jag har visst förebilder och därmed ett namn på det, men jag vågar inte. inte ens i mitt privata liv vågar jag stå upp för min egen önskan om hur jag vill leva, vad jag vill göra. jag gör det igen och igen och framförallt känns det som att det inte finns något utrymme. trots att jag skapat mitt eget arbete, trots att den kärlek jag fann kändes som att den skulle kunna stötta denna önskan, inte utgöra en ny form att trängas in i. jag är splittrad, igen och fortfarande. jag har inte ens ett hem. jag har två hem, men ingenstans där jag verkligen känner mig hemma. inte någon annanstans än i hans famn. det är mitt landmärke, det enda jag är säker på.
så vad är det jag verkligen skapar? mig själv, egentligen. det är det enda jag har att komma med, men egentligen är det inte så lite. borde inte känna att det är så lite. livskonstnär. Anaïs Nin, Leonor Fini, Francesca Woodman, Patti Smith. Louise Bourgeois. Anne Sexton. Frida Kahlo, Diane Arbus, Marina Abramovic. att använda sig själv, och att leva konsten.
och så den andra sidan: att jag inte orkar. att det är ett tungt arbete att gå in i mig själv och plocka fram detta. att mitt ”brödjobb” – även om jag skapat det själv och sätter mina egna villkor i mångt och mycket – tar all energi. det, och familjen. för jag ingår numera i en sådan, och det är svårt. det måste vara något fel på mig som aldrig kan känna mig rätt i någon konstellation.
kan vi sakta ned? kan jag få lov att känna möjligheten att andas, att vara mig själv, att inte bara rusa från en sak till en annan utan mål eller mening? kan jag få lov att finnas till?
det tar flera dagar av ”inte-måsten” för att varva ned tillräckligt för att känna att jag är mig själv. dessutom kräver det en hel del ensamhet. nu har jag någon slags ledighet, men när jag kastar en blick på veckorna, ser jag att det knappast blir särskilt många sammanhängande dagar där jag kan gå in i mig själv. det enda jag vill ha möjlighet till (det, och att älska). det jag skapade mitt yrke för att kunna göra, men allt arbete är arbete. det är egentligen inte så stor skillnad på vad du gör, när det du vill göra egentligen, är konst. om du inte är en mästare på att pendla mellan de världar som ofrånkomligen uppstår. jag har tom en splittrad personlighet när det gäller personlighetstest som Briggs-Meyer. olika sidor av mig själv, som jag visar/använder mig av i olika delar av mitt liv. men det är svårt att hoppa mellan, och jag önskar att jag hade mer kontroll över det, och mer TID. jag har en tanke om att leva periodvis, men det är svårt att genomföra. hitta sätt att passa in ens egen rytm med resten av världen…
.