dagboken. ju mer jag behöver den, desto svårare blir det att skriva. reda ut tankar, känslor, intryck, farhågor, förhoppningar, planer. jag är en person som behöver någonting att bolla mina tankar mot för att förstå mig själv, för att förstå världen. när allt snurrar på så fort, och det inte finns utrymme för varken verkliga samtal eller samtal med den vita sidan, går jag vilse. för mig är det så enkelt. och samtidigt så svårt. jag säger till mig själv gång på gång: ta dig tiden. men tiden glider undan, och det blir svårare och svårare att möta den härva av känslor, tankar, funderingar, rädslor och önskemål jag härbärgerar. men de måste ut. annars exploderar jag. och det kan vara så enkelt som några ord, några minuter per dag. inte sant? vissa dagar kanske bara en handlingslista och en påminnelse om att tvätta. andra dagar en halv roman, eller en dikt, eller ett brev. någonting som sätter ord på/uttrycker det som rör sig i mitt huvud. kommer det inte ut, stockar sig allt, huller om buller. tvätt och sorg och ketchup och jag älskar dig. det är ingen vacker röra, och framförallt får jag svårt att andas. jag behöver andas.
men så, rutinen. det är den som rubbats och det är därför jag går vilse i mitt eget huvud. hur hittar jag den igen, eller hittar en ny?
jag tänker tillåtelse. inga förmaningar, fri form och utan krav. som tex ett par ord här, varje dag. inga krav på bild, inget krav på substans. kanske publicerar jag inte ens. i början eller i slutet av något av de pass som mina dagar består av. dear diary. it’s me again. nothing much to report. gott så.