att våga orden, att sätta dem i jord. jag köpte inte arton liter medelhavsjord idag, jag ville inte övergöra, du behöver ju bara en skopa, till ett enda litet skott. jag köpte inte blompinnar att stadga svaga stjälkar med. blomman som faller sattes innan jag kom in i ditt liv, kanske är det inte jag som ska stadga den. det jag köpte var tolv röda rosor som om jag inte redan visste att man inte får vara så lycklig. i huvudet klippte jag upp bokstäver för att lägga orden i en rebus. jag föreställde mig ditt leende. min blommiga kimono fladdrade i vinden, solen, allt det där. men där stannade det, där blev jag stående. det var samma busschaufför som leende plockat upp mig med buketten i famn, på väg till dig. den här gången sa hon: ska du lämna tillbaka blommorna? jag kastade inte vasen i hennes huvud. jag satte mig längst bak med fötterna på räcket. vad händer? orden bränns. innanför ögonlocken, på tungan, i andetagen. jag hade hoppats se din siluett innan bussen kört iväg, jag såg ut genom fönstret. inga skuggor. orden får mina bröst att brinna, och djupare inne, innanför revbenen. bränner de för länge skapas ett svart hål, som nöter inåt. det har börjat nöta inåt, och den svarta askan växer upp i halsen. jag är inte gjord av glas, och du kan inte se igenom mig, om du nu försöker. men dina händer går rätt in i min kropp, sjunker in i köttet. du skulle se dig själv med mina ögon, se alla dina ansikten. jag älskar dig. blir detta ett före och ett efter? ibland tror jag att det är du som är gjord av glas. jag är rädd för att du ska gå sönder. jag ser dig, men det är en hård hinna, jag når dig inte. andra dagar är det inte glas, inte transparens, men porslin, skörheten i florbladstunt kinesiskt porslin. florbladstunn är ett ord som inte finns. jag är rädd för att detta är ett före och ett efter. rosorna står på mitt bord nu och hånar mig. tillit. det kan rämna. vad händer om det inte rämnar? då rämnar det inte, och det är därför jag inte kan handla annorlunda. det finns inte längre några val, jag känner frånvaron av din kropp mot min som en fysisk smärta. jag har överdoserat oxytocin i din famn, i trassel. tårarna rinner eftersom jag vet att det inte är tillåtet att vara så lycklig, för att lycka innebär det oundvikliga i att bli berövad lycka. men jag kommer att återvända för att gråta i din famn, i trassel. rosorna? om jag tuggar i mig bladen ett efter ett kanske jag kan transformera känslan till en dikt.
vad vet jag om någonting? det enda jag vet är att allt ständigt måste uppfinnas på nytt. det finns inget precis som alla andra. och ändå är det det vi söker i varandra. små glimtar av igenkännelse och släktskap. vårt släktskap är att inte vara lik någon annan. därför måste vi skriva nya definitioner på alla mönster vi lärt oss tillsammans med andra. det är en långsam process, att plöja igenom källkoderna för verkligheten. vi gör det ord för ord, kyss för kyss. trassel.
vi sätter nya blommor.
.