eller/också borde jag kanske skriva själv då
inspireras av Kristian Lundberg, hans jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du
hans dagbokspoesi, hans diktarflöde, hans omfamnande istället för uteslutande
vi pratade om det igår, att innesluta/omsluta istället för att
förtäta
att inte rensa, inte vara för klar med varför varenda ord finns med i texten
att kanske lämna rester, som en fornlämning för läsaren att tolka
och undra över
för att inte bara leverera ett färdigt verk
ja det är så han gör, min vän Micke, han låter läsaren göra jobbet
och ser fram emot att få lära sig saker om sin text som han själv inte visste
att det också, är en behållning
ett nytt sätt, att tänka, kanske,
passar inte in i några aristoteliska tankar om perfektion
eller dikternas uppbyggnad
han skriver förresten inte dikt men menar att hans sätt att skriva är närmare dikten
ja i alla fall än fackprosan
och det har han ju rätt i
texten är levande
han menar att en för färdig text, en alltför arbetad text
en text där man vägt och kontrollerat vartenda ord
att den är sluten, inte låter läsaren komma in
ja, kanske
men det finns också olika sätt att läsa, att ta till sig
ibland behöver man det färdiga, för i det färdiga finns något annat
en röst kanske, en melodi, en bild man tar med sig
och det underliggande då, vad den säger om det den berättar, genom att berätta
exakt just så? ja just det.
ingenting är fritt från det, och den meningen går alltid att vända och vrida
och landar olika i varje olik människa
det finns ingen färdig text
ingen sluten
jag kan inte tro det
men det kan finnas slutna läsningar
att någon inte klarar av att ta sig in
en slags blockering, där blicken flackar på ytan av bokstäverna
och inte kommer åt inunder, där dikten inte
kryper in under huden och sticker till eller smeker
för att ens pansar är för hårt
eller hur det nu är
vem som bär pansar eller inte,
men jag tror att det är så.
och i andan av att låta saker stå, låta saker vara
låta poesin vara, flödet, ha det kvar, leva med det
så låter jag detta flöda och glöda och stå kvar
skriver in det här, på min digitala hud, ristar in det
underifrån
för om det här är någonting annat än ett hej och välkommen
alltså hej skrivandet, skrivandets sinne,
välkommen tillbaka
jag har saknat dig
så vet jag inte vad det är
men kanske vet du, för du läser med ett annat manuskript i dina händer