Idag har jag solat alldeles naken, och funderat på min höst. Hur kommer den att bli, var kommer jag att vara? Vad kommer jag att göra, kommer jag att klara det?
Det är mycket som är nytt. Osäkert, ny mark. Skriva vetenskapligt igen, hur kommer det att vara? Jag har en vag åminnelse av att jag sparkade bakut åt alla regler. Bet mig i läppen och viskade svordomar. Jag hoppas att det kan vara annorlunda nu. Kanske lite öppnare klimat, kanske är jag lite mera öppen. Och om allt går som det ska, jag överraskades också av mitt förflutna igen. Av någonting jag uppenbarligen förträngt som kommer och biter mig i rumpan nu. Nej, inga riktiga myggbett (inte där), men nog så irriterande ändå.
Igår: se på rovfågelfight, betrakta alla trollsländor (stora, små, sådana som kastar skuggor, stålblå). Inspektera åkerbärsstället, bada. Höra ljudet av när fiskarna kommer upp till ytan för att norpa flygfän ända uppifrån bron och gå ned och existera i en av de vackraste solnedgångarna i år. Viken helt stilla, bara ljudet från fiskarna, ploppljudet. Och så den lilla trollsländan som dansade framför mig, stod nästan helt stilla. Jag förstår var myterna om féer kommer ifrån. Tingeling. Det saknades bara lite glitter.
Idag: solnakenbad, framtidsangst. Ta båten och ro över till Hanna, som köpt hus på fastlandet alldeles nära. Tränga sig in bland sly och hallonsnår och plocka finfina hallon. Benen alldeles randiga och prickiga efteråt; hallontörne, myggbett, brännässlesting. Inspektera nyhusets timmerstocksväggar, laga veganmat och äta, knapra kapris. Tassa genom skogen sen, ner till stranden, skjuta ut. Himlen rosa som en åttiotalsaffisch.
Vad som än händer i framtiden så är jag lycklig nu, jag måste minnas det. Och ja, jag ger blanka fan i att jag är lycklig ensam, kanske är lyckan bara lite större då, nu när jag slipper dela?