Jag drar mig undan, orkar inte lyssna på dem. Den ena berättar om hennes pojkväns kompis mammas stuga med en jacuzzi och planerar någons bröllop, den andra pratar om resan till Barcelona och den ena eller andra vännens invecklade förhållande. Allihopa diskuterar en händelse som nyss blivit viral och plockar fram sin rätt till att inte vara pk. Svenssonrättigheten. Jag jitter inte, det är bara trams. Jag håller min tunga för öppnar jag munnen väller bara bitterheten ut. Och jag klarar inte heller av att vara den bittra. Jag får bli osynlig istället, inte dra uppmärksamheten till mig. Men så trampar jag på en mina, förstås. Det är oundvikligt. Jag säger att jag vill ta en promenad och fota de förfallna husen. För det vill jag verkligen, jag älskar dem. Men M blir förfärad och säger att så gör man bara inte och har du verkligen rätt till det och och och och. Niten är nära men jag knyter handen i fickan, fast jag har ingen ficka så jag knyter bara handen i luften men håller den stilla. Googlar lagar om fotografi. Visar att jag har rätt. Men jag har tappat lusten. Det drar alltid fram mörka moln när jag är med dem, kontrasterna är för stora, jag hör inte hemma.
Om jag älskar eller inte, det hör inte hit. För självklart älskar jag ändå, it’s family. Men jag kanske ska säga det igen. It’s family.